2012

LILFny (2)

Betrakninger fra Lofoten Internasjonale Litteraturfestival – Reine Ord – Et hav av bøker.

31. mai – 3. juni 2012

Skrevet av den svensk/kurdiske forfatter og journalist Mustafa Can.

 Under de senaste sex åren har jag medverkat i ett antal litteraturfestivaler i Sverige och Norge.  Det brukar sällan vara några upphetsande tillställningar utan snarare pliktskyldig närvaro för majoriteten av författarna, som är där för att tala om sitt författarskap eller för att lansera sina nya böcker. Eller sig själva – vi lever trots allt i en extremt medialiserad tid. Handen på hjärtat: vi författare ställer ofta upp för att inte glömmas bort i mediebruset. Det räcker inte längre med att bara kunna skriva, du är helt enkelt där för att underhålla, medveten om de kommersiella och publikmässiga kraven.

Det finns dock en litteraturfestival som varenda norsk författare tackar ja till innan han eller hon ens fått frågan: Lofoten Internasjonale Litteraturfestival – Reine Ord – Et hav av bøker i Lofoten. Hur jag kan veta detta? Tja, Norge har genom åren kommit att bli mitt andra hemland och efter möten och samtal med norska författare på seminarier, kultur- och litteraturfestivaler och liknande tillställningar har jag insett att Lofoten Internasjonale Litteraturfestival – Reine Ord sedan starten 2009 kommit att bli något av ett begrepp i litteratur Norge.

Jag har själv medverkat i tre av de fyra festivalerna, dels som författargäst, dels som bokbadare. Kanske tror därför läsaren av detta att jag därmed skriver 2012 års stämningsrapport som en reklamannons för Reine Ord. Nej, jag skriver detta som en hyllning till en unik begivenhet som utspelar sig i en lika dramatisk som fantasieggande miljö.  Och jag är inte ensam. Många av de författare som deltagit genom åren ber om att få komma tillbaka.

Till skillnad från andra festivaler pressar Lofoten Internasjonale Litteraturfestival – Reine Ord inte fram täta program från morgon till kväll. Författarna måste inte löpa mellan olika bokbad eller släpa sig från den ena intervjun till den andra och svara på samma frågor om och om igen tills de tröttnat på sina egna ord eller på publiken. De är inte omgärdade av plikttrogna förläggare, försäljningshungriga förlagsagenter eller insmickrande pressfolk. Författarna bor spartanskt tillsammans i rorbuer, de delar kylskåp, badrum och vardagsrum och de hinner vara publik för varandra. Så hur kommer då detta den litteraturintresserade allmänheten till del? För en litteraturfestival kan inte existera i egenskap av bara en intern, avslappnad social tillställning för endast författarna. Den är till syvende och sist främst till för allmänheten, läsarna.

Den intima stämningen, förtroligheten och frånvaron av marknadens press och de stora arrangemangens stress gör något med även de mest inåtbundna författarna. De talar med en mer uppriktig ton och med ett annat siktdjup om sina verk, sina romankaraktärer, sina fram- och motgångar, sin skapelseprocess och, om så krävs, även om sin person.  Eller om litteraturens makt, utmaningar och villkor, om livets stora och små frågor vare sig det handlar om politik, ekonomi, miljö, teknik eller kärlek.

Så bjöd Mariangela Cacace på en fascinerande historia om sitt delvis farliga arbete med Comorraland, om Italiens största maffiaorganisation. Publiken fick skrämmande insikter i ett system som infiltrerar varenda gren i samhället upp till regeringsnivå.

Foto. Tine Poppe

Foto. Tine Poppe

Rebecca Dinerstein berättade om sin resa från Manhattans storstadsdjungel till Lofoten, som hon förälskade sig i och läste upp dikter som förlöstes inom henne i det nordnorska landskapet.

Foto: Tine Poppe

Foto: Tine Poppe

Eugene Schoulgin, tidigare generalsekreterare i Internationella PEN och författare, beskrev sin kommande roman och hade också modet att läsa ett stycke ur den. Han, som bott merparten av sitt vuxna liv utomlands, reflekterade med humor men även sorg över vad exilen gör med människan och begreppet ”hem” och huruvida han är en ”norsk” författare och vad ”norskhet” står för. Däremellan påminde Schoulgin publiken om att medan vi tar yttrandefriheten och den konstnärliga friheten för given går förläggare och författare världen över fruktansvärda öden till mötes.

En av Sveriges främsta och mest respekterade författare, Sigrid Combüchen som föddes i Tyskland, kastade sig mellan samtal om sina krigsminnen från andra världskriget och utmaningarna författaren kan ställas inför när hon skriver historiska romaner. Publiken spetsade öronen extra när hon bjöd på berättelser om Knut Hamsun och om arbetet med boken Livsklättraren där hon om den norske giganten så träffsäkert skriver: ”Han varken ser eller ger upp sina anspråk: att inom sig förena oförenliga värden”.

Historien om hur den prisvinnande ”Spill – en dameroman” kom till bjöd på många skratt och mycket eftertänksamhet om kvinnorollens utveckling bort från köket och barnkammaren.

De som läst islänningen Jon Kalman Stefansson är säkert glada över att han gav upp planerna om att bli astronom till förmån för litteraturen och civilisationskritiska berättelser om småfolkets liv i en liten by långt bort från larmet i Reykjavik. Eller om den namnlöse Pojken som har mist sina föräldrar och som följer med bäste vännen Bardúr ut på sjön. Om hårdföra män som på det blåsiga havet förlitar sig på Gud och armstyrkan och inte kan inte tänka sig ett annat liv än fiskarens. Poetiska betraktelser av en våldsam värld, om dödsfärd över havet och kala ohyggliga landskap, mystik och andeväsen. Stefansson uppehöll sig också vid frågan om författarna har en moralisk plikt att vara mer eller mindre politiska – eller om det bara är sitt eget samvete man företräder? När Islands ekonomi imploderade stod han och en rad andra författare på barrikaderna, skrev krönikor, formulerade den stigande vreden och ångesten hos människorna.

Oddgeir Bruaset, som icke skulle vilja bo i Oslo om han så hade fått hela Oslo, kåserade med värme, humor och allvar om ”Der ingen kunne tru att nokon kunne bu”. Hans framträdande var värt ett eget tv program i sig.

Bokbadare Finn Stenstad som varit med på Lofoten Internasjonale Litteraturfestival – Reine Ord under alla år satt lika lugnt och lika insatt i bokbadarsoffan i sitt möte med Tore Renberg, som berättade om Kleppsyklusen och den säregne Jarle Klepp – som vurmar för egennamn i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt – och om de ännu mer säregna personer som omger honom.

1351183139000_19nyhbok_4565661978x1200rLofotens egen krimkung Frode Granhus förtäljde att handlingen i hans nästa bok utspelar sig i Reine och fjordarna runt. Kanske kommer Granhus att säga upp sig från jobbet på Vestvågøy Trygdekontor, ty förlaget satsar stort och har redan sålt boken till fem Europeiska länder.

Och så skulle jag kunna fortsätta, rada upp namn efter namn. Och förtälja vad Espen Haavardsholm berättade om Edvard Munchs sista levnadsår på Ekely.

Eller vad Lofotens egen prisbelönte författare, tillika fotograf och gallerist,  Frank A. Jenssen, hade att säga om den stora Platskrönikan och förvandlingen från ett litet samhälle till en industristad.

Eller om konstnären Eva Harrs permanenta utställning på Reine Kulturcenter och öppningskonserten med Kine Hellebust eller om barnens – såväl som de vuxnas – begeistring över Berit Nermoens framträdande med Fantorangen.

Jag sätter dock punkt med följande:Fan om jag inte blir bjuden till 2013 års Lofoten Internasjoanle Litteraturfestival – Reine Ord.

Jag kommer naturligtvis inte att ta tillbaka mina ord om den förnämsta av litteraturfestivaler en författare eller en besökande kan tänka sig. Däremot kan jag ju alltid kunna gå över till att skriva krim och i min första blodiga historia göra livet till ett helvete för arrangören Wiggo Andersen och Ole Tørklep och alla volontärer som anstränger sig för att publiken och författarna ska stortrivas under:

Lofoten Internasjonale Litteraturfestival  –  Reine Ord  –  Et hav av bøker.

Stockholm,  juli 2012,Mustafa Can

Oslo, juli 2012,Tine Poppe, foto

Reine i Lofoten, juli  2012, Wiggo Andersen og Ole Tørklep, arrangører av litteraturfestivalen.

Legg igjen kommentar

*